Att acceptera en situation betyder inte att man måste gilla den. Betyder inte att man måste ha det så för all framtid. Men utan acceptans blir det väldigt svårt att gå vidare. Vi måste först acceptera hur det verkligen förhåller sig för att kunna förstå hur vi ska kunna gå vidare.

Kan min hund det här eller är det jag som önskar att den kan det? Var står vi, hunden och jag egentligen? Vet jag inte det blir jag ofta besviken på min hund och risken är stor att jag kommer beskylla min hund för att vara olydig. Orättvist av mig, om det egentligen handlar om vi inte kommit så långt i träningen.

Inkallnings situationen kan fungera bra som exempel. Somliga av oss vet precis vad gränsen går för att hunden ska lyda eller inte. För andra är det lite mer svävande. Hunden lyder i de här situationerna och bra dagar kan det även fungera i lite svåra situationer. Somliga av oss chansar vilt. Vi tänker att det kan fungera, bara vi har lite tur! Så vi låter hunden få springa lös och när vi ser en annan hund gör vi ett snabbt överslag och kommer fram till att avståndet till den andra hunden trots allt är ganska stort. Med så stort avstånd lyssnar kanske min hund. Med lite tur ser kanske den egna hunden inte ens ser den andra. Men så får min hund syn på den andra hunden och trots alla mina rop, springer den dit bort. Är det min hund som är olydig? Eller är det jag som misslyckades med min chansning? Är det min hund som ska få ovett eller är det jag som måste inse att jag inte har den koll jag önskar att jag hade?

Den dag vi accepterar hur mycket - eller lite - hunden lyssnar på oss, först då kan vi komma vidare i träningen. För det är först då vi kommer att träna på lagom svåra situationer varvid den handling hunden gör har chans att sammafalla med det ord jag döper handlingen till som till exempel; kom hit.

« Tillbaka