Av: Åsa Nilsonne och Memea Mohlin

En psykoterapeut hjälper människor att bli bättre på sådant de vill kunna göra. Exempelvis åka hiss om de har en hissfobi, lita på andra ifall brist på tillit stör deras relationer, eller att sluta skrika åt barnen.

Ett redskap är acceptans, vilket många tycker låter överraskande: om jag vill ändra något ska jag väl inte acceptera det?

Konstigt nog är det riktigt effektivt att starta just där. Att acceptera betyder inte att gilla, betyder inte att man inte bryr sig. Det betyder helt enkelt att man väljer att se sin situation precis som den är, för att sedan kunna komma vidare på bästa sätt.

Ur ett hundägarperspektiv har varje hundägare förväntningar på sin hund, och alla ställer vi krav på hundens uppförande.

En del är gemensamt för oss alla: vi vill att hunden ska kissa ute, inte inne. Vi vill inte att den ska tugga sönder våra skor eller möbler. Andra krav är individuella – några, men inte alla, vill att hunden ska kunna apportera en and utan att tugga på den. Andra har som mål att hunden ska kunna gå och ställa sig mitt i en avlägsen ruta på kommando. En del vill att hunden ska kunna valla får, andra att den ska kunna vara i trädgården utan att gräva upp rabatterna.

Allt detta kräver samförstånd. Hunden måste dels förstå vad det är vi begär av den, dels både vilja, kunna och våga göra som vi vill.

I träningen med våra hundar råkar vi inte så sällan ut för att det inte går riktigt som vi hade tänkt oss.
Ofta söker vi skälet hos hunden – den är svårlärd, den är trotsig, den är inte samarbetsvillig, den trilskas... Vi blir sura, besvikna eller uppgivna, vilket inte underlättar den fortsatta träningen.

Vad kan vi göra? En väg framåt är att träna oss själva så att vi blir så bra som möjligt på att hjälpa hunden framåt. En av de många färdigheterna vi kan ha nytta av här är acceptans.

Acceptans? Ska vi bara acceptera att hunden inte gör eller lär sig det vi vill?
Nej, det är inte det vi ska göra, det vi ska göra är att lära oss att inte bli så störda av hundens beteende att vi blir sämre tränare. Vem vill träna med någon som är arg, otålig eller besviken?

Det är här acceptansen kommer in. Om vi kan acceptera att läget är som det är – jag ber min hund göra något, men istället för att lägga sig eller springa till rutan tittar den bort, eller sätter sig och kliar sig. Då är det så att just nu, just i detta ögonblick, kan den inte bättre. Något har hänt som gör att det som fungerade igår inte fungerar idag.

Här kan jag behöva acceptera att hunden inte är en robot, att det kan finnas en mängd faktorer som påverkar hundens koncentration (hör den mig?), motivation (vill den träna just nu?), fysiska tillstånd (är den kissnödig, har den ont någonstans, är den trött?).

Om jag kan acceptera läget – just nu går det inte som jag hade tänkt mig och så måste det bli ibland – blir det lättare att fokusera på hunden utan irritation och försöka klura ut vad som hänt.

Om jag däremot inte accepterar hamnar jag lätt i "det borde inte vara såhär, han kunde ju igår, kom igen dumma hund". I det läget blir det lätt så att jag bara fortsätter med det som redan visat sig inte fungera – att ge samma kommando om och om igen, till ingen nytta och till ömsesidig frustration.

I tävlingssammanhang kan acceptansen göra oss mindre rädda för att misslyckas, vilket paradoxalt nog gör att det blir lättare att hålla sitt fokus på här och nu, i tävlingen. Om det inte är så hotfullt att misslyckas blir vi inte lika rädda för att det ska ske, vilket kan minska "tävlingsnerverna".

Skulle du vilja lära dig mer i det här ämnet kommer vi att hålla en endagskurs i mindfulnessträning, vilket också inkluderar acceptans, i Stockholm den 3 mars. Klicka in på www.memea.se om du vill läsa mer om den kursen.